Ett vandrarhem. Byggnaden står öde sedan många år.

Som en symbol för en tid då människor ännu vandrade.

Väggarna minns fortfarande rösterna, dofterna, historierna från alla dem som vilat där en natt eller två innan de vandrat vidare. I en annan tid när här sjöd av liv.

Vandrarhem - vilket vackert ord, tänker jag. Det bär en stillsam och lite vemodig klang. En förening av två ord som var för sig är laddade med symbolik: att vandra — rörelse, sökande, livets resa — och hem — vila, trygghet, gemenskap.

Ett vandrarhem - ett tillfälligt hem för den som är på väg, för den som vandrar.

Byggnaden bär på en inre resonans - det är som om huset fortfarande minns skratten, förväntningarna, de tunga väskorna som burits uppför trappan.

Jag kikar in genom ett av fönstren. Där är fortfarande möblerat, allt står kvar som de sista som bodde där lämnade det. Jag ser ett kök, duken ligger prydligt på köksbordet, en av stolarna är lite utdragen, som om någon alldeles nyss rest sig upp och gått ut ur rummet. Det som mest av allt fångar min blick är en emaljerad kaffekanna. Min mormor hade en sådan.

Jag frågar huset: vad tänker du på?

Och huset svarar: jag saknar ljudet av nakna barnafötter i mina trappor, skratten, doften av kaffe, våta badkläder på tork på linan på vinden, lågmälda samtal på stentrappan när cigarettröken smög sig in i mig. Jag saknar en tid när allt gick långsammare och närvaron fick ta plats.

Ett liv som fortfarande gick genom händer, hjärta, kropp och gemenskap — inte genom skärmar.

En tid innan tekniken började tala högre än tystnaden.