I väntan på att tågets dörrar skulle öppna sig
passerade en flock trötta själar
från ett alldeles försenat regionaltåg.

Mina ögon fastnade på ansiktet som
såg precis ut som ditt, fast äldre.
Det kanske faktiskt var ditt.

Jag chansade,
visslade,
du kände igen mig.

Du hade samlat ihop poäng någonstans
och tillbringade dagarna med att kopiera
och klistra in
lorem ipsum.

Jag hade flyttat dit ingen når mig
och jag bröt aldrig mönstret
som jag sa att jag skulle,
innan jag försvann.

Ingen av oss rökte längre,
våra händer lämnade aldrig fickorna
under tiden vi försökte
känna igen varandra,
relatera till varandra,
så som vi brukade
göra.

Vi brukade alltid skratta ihop,
det gör vi fortfarande,
när jag tänker på dig.