Pappa har tagit livet
av sig och i köket står
en människa som ska
föreställa min mamma
som är djupfryst i känslorna.
Jag stänger av mig som vanligt,
förtränger som jag är så duktig på.
Det bedövade mörkret i huvudet.
Mamma ett mirakel av förställning,
godtycke och svek, en hushållsrobot
och skenheligt kristen med en stark
skräck för svaghet, trauma och kris.
Om fyra år så kommer naturligtvis
mitt psykotiska sammanbrott när
jag är en pulveriserad 21-åring.
Den obeskrivliga mardrömmen
varar i ett års skräck fasa surrealism.
Pappa har begått självmord, jag är
11 år gammal och tystnaden är
skrämmande i lägenheten.
Övergiven ligger jag i min säng
och försöker komma på en strategi
för att kunna finnas till och överleva.
Nye styvpappan utövar svart pedagogik
på mig och mamma gör ingenting
för att stoppa misshandeln.
Jag förstår att jag måste utplåna
mig själv och verkligheten, stänga av
och intala mig att allting är helt OK.
Mamma och styvpappa gillar mig
när jag är fantastiskt välmående.
Inut huvudet ett bedövande mörker.
Jag flummar bort i rockmusiken.