Det gör ont

men jag måste låta dig gå...

Alltför länge

har jag väntat, trott och hoppats

intalat mig själv

att allt ska bli bra

att allt ska ordna sig

och bli som förut

så som det var förr

så som det var innan

innan allt 

Det fanns en tid

då tilliten fortfarande levde

absolut och oklanderlig

då lojalitet och kärlek

bodde i våra hjärtan

varmt och tryggt

inbäddade i löften

om att stanna 

för evigt

Du var min närmsta 

min älskade, min vän

den bästa, allra finaste kära

den jag delade både 

glädje och sorg med

ja, du blev min stora trygghet

och skänkte mig så mycket

det som sällan varit givet

du förstod mig, 

mig och vad jag behövde

så du fick tillgång

till mitt hjärta

mitt liv, mitt innersta

det fanns aldrig någon tvekan

för det fanns bara Du

Du och jag 

och i din varma famn

kände jag plötsligt det jag saknat, 

hos dig var jag hemma

Men livets alla val

och beslut

följs av konsekvenser

och ibland förlorar vi

förlorar det allra käraste vi har

även om det kanske inte alls

var vår mening

Det gör ont

men jag måste låta dig gå...