I Cuckcity finns det alltid en dimma, vinter som vår,
som täcker staden och gör tillvaron grå.
Det är ingen pardon här i stadens periferi,
där vi endast finner tröst i vårt slaveri.

Det är den energi som ligger i luften
som långsamt suger ut musten
ur våra själar – det är som att den kränker det levande.
Hur kan det bli rätt när den första länken är felande?

Alla roller blir därför spelade likt skådespeleri;
saker rör sig på ytan men det är tomt inuti.
Vårt hyckleri är kvävande och andningen är svår,
men att tala med kluven tunga är som vårt andra språk.

Skuld är något vi samlar på och det är vår högsta valuta;
därför rör vi oss i världen som om vi tagit muta.
Det är svårt att sluta fast vi vill motiveras av dygd –
materiellt och andligt är det tyvärr inte hur staden är byggd.


[REFRÄNG]
Cuckcity är det ens fysisk plats?
Eller är det känslan när ingen längre bryr sig alls?
Vad är sant, vad falskt, bakom stadens mur?
Eller är allt en illusion byggd på jagets bur?

Stadens arkitektur måste vara ritad med vansinnets penna,
i mönster som vi aldrig ska ha för avsikt att lämna.
Det enda kända är det vi blivit upplärda:
att sakta vänja blicken till stadens skuggvärldar.


I Cuckcity ber vi alltid frun om lov;
det är hennes godkännande som gäller
och vi ber därför inte Gud om nåd.

Tar vi detta som råd slipper vi problem;
till slut har du det helt enkelt i ett system.
Och det känns naturligt att följa svärmen –
det är bara att göra precis som bilderna säger till en på skärmen.

För inne i värmen, där vill vi alla vara,
inne i den stora moderns sköte där ingen kan ta skada.
Det är så det alltid borde vara:
att vi alla igen förenas med en gigantisk moderkaka.

Det ger oss inte vår tro tillbaka,
men vi kan få det tryggt – varmt och mysigt,
som när vi kramar kvinnan vi älskar
efter hon varit fysisk med sin nya kille
och det kanske inte var så vi ville det skulle bli.

Men vår apati ger oss kraften att orka vidare;
målet är att vi ska transcendera vårt lidande.
Tillsammans med vårt tigande
är det vad staden erkänner som det högsta och finaste.


[REFRÄNG]
Cuckcity är det ens fysisk plats?
Eller är det känslan när ingen längre bryr sig alls?
Vad är sant, vad falskt, bakom stadens mur?
Eller är allt en illusion byggd på jagets bur?

Stadens arkitektur måste vara ritad med vansinnets penna,
i mönster som vi aldrig ska ha för avsikt att lämna.
Det enda kända är det vi blivit upplärda:
att sakta vänja blicken till stadens skuggvärldar.


När det skymmer i Cuckcity drömmer vi oss iväg
till något som kanske varit möjligt om vi valt en annan väg.
Men vad vi har är det som är –
där vi tvingas hata det vi mest av allt begär.

I en annan värld bortom stadens gräns
där vi får veta något mer än hur ett vakuum känns.
Ja, tänk vilken sensation det kunde bli
om inte längre en baktung menstruation styrde våra liv.

Att få vara fri och känna vinden
när vi först skär mållinjen,
och känna Guds ljus
när det bryter igenom den grå himlen.

Att få våra sinnen att vakna till liv
och undvika stadens breda gator för en smalare stig.
Finns det än tid att fly från denna avkrok
innan vi alla dras med i samma farsot –

den sjukdom som aldrig läker
utan äter oss inifrån, sakta men säkert.


[REFRÄNG]
Cuckcity är det ens fysisk plats?
Eller är det känslan när ingen längre bryr sig alls?
Vad är sant, vad falskt, bakom stadens mur?
Eller är allt en illusion byggd på jagets bur?

Stadens arkitektur måste vara ritad med vansinnets penna,
i mönster som vi aldrig ska ha för avsikt att lämna.
Det enda kända är det vi blivit upplärda:
att sakta vänja blicken till stadens skuggvärldar.