Tårar längs fönstret förvränger en början av hösten.
Kajalpennan kladdar som om den försökte skriva en livshistoria du aldrig berättat.
När jag stryket fingertoppen över postlådan och vet att orden aldrig ligger där. Jag behöver aldrig vänta, bara veta att det aldrig sker.
Att bara försvinna och ligga någonstans bakom ryggraden och vänta på att man ska finnas igen.