En röst kvävs i mörkret,  

ett namn som brinner bort i askan.  

Suda – en kropp, en skugga,  

ett liv som tvingades till bedrägeriets maskin.  



Knäböj som kedjor,  

straff som bryter ryggen,  

ett hjärta som slås av ström  

men aldrig får vakna igen.  



Templet i Phnom Penh,  

ett sista andetag innan glömskan.  

Ambassadens händer håller kvar,  

så att världen ser, så att vi minns.  



Hundra röster fångna,  

fyra redan tystade.  

Och vi frågar:  

Hur kan parasiter kallas företag?  



Vi delar, vi skriver, vi ropar:  

Människan är ingen kvot,  

ingen siffra, ingen skuld.  

Hon är ljus, hon är namn,  

hon är vår syster.  



Mörkret får inte vinna.