Att vara dum från födseln
är som ett löv som faller för tidigt,
som inte vet vems vind det tillhör,
men låter sig bäras utan att ifrågasättas.

Att bli lurad av världen
är som en flagga som fångas i en storm,
när dina färger säljs,
och din röst blir ett främmande eko.

Mellan de två dumheterna
föds ambivalens:
oskulden som inte vet,
och klarheten som vet för sent.

Kanske är dumhet bara spegeln
i vilken samhället tvättar sina händer,
och kallar den som är fångad i entouragen för "bedräglig",
och kallar den som tror på ljuset för "naiv".

Men ur ruinen av denna ambivalens
reser en enkel sanning:
det är inte dumhet som definierar oss,
utan modet att börja om.