Algot gick in i hotellets restaurang i Göteborg.
En portier stod vid disken strax emot entrén och såg på honom.
Algot hade några kuvert i sitt fack, i facket fanns dessutom en krok att hänga nyckeln på.
På andra hotell och motorhotell kan de ha som vana att förvara nycklar på ena eller andra sidan i ett låsbart skåp upphängt på väggen.
Ibland sitter det låsbara skåpet innanför disken där det brukar kunna stå en eller två personer med uppsikt över foajen, entrén, hissen om där finns en sådan.
Trappan upp till första våningen, ingången till restaurangen, dörrar till toalettrummen samt även en dörr till bara för personalen att gå in genom.
Hotellet ifråga hade sju våningar och låg i slutet av en lång gata, vars granne tvärs över gatan var en lummig park, med bänkar, buskar, gräsmattor samt en parkvakt eller två.
Dessutom var det en populär park att vistas i.
Människor rastade sina hundar där och andra människor, utan sällskap av just en hund eller flera, ägde tillträde till parken och i ena änden hade det hittats lik där en eller annan gång.
Den som gjort sig av med någon hade, medvetet eller inte, tagit sig för med att använda just den platsen, vilken verkade som gjorde för att dölja vissa förehavanden i.
Det var en glänta bakom buskar och träd, vilken hade tvenne gräsbevuxna små stigar till ett litet område utan direkt insyn.
Det fanns en bänk av trämålat gjutjärn i ena hörnet.
Anledningen till att en flyktig blick fick ägaren att tro bänken var av trä, var ytbehandlingen, vilken fåtts att likna väl hyvlade samt målade plankor i furu och körsbärsträ.
En luring för envar hugad att stunsa ned på den.
Bara för att upptäcka att underlaget var gjort i betong och resten av bänken var alltså gjord i gjutjärn.
Hård var den upplevelsen och brutala var de mord som utspelat sig just där.
Att det var mer än tre år sedan sist, vilket fått ett glömskans draperi att dras ned över händelserna, uppmärksamheten och rädslan att få ge vika för andra aktiviteter på platsen.
Ryktet visste att berätta att platsen varit känd för diverse händelser, bara att det berättats åtskilliga historier om gläntan.
Bara att de något skilde sig åt och att en del av dem inte hade något med fruktansvärda brott att göra, utan bara litet för småhandlare, smygtittare och något som skulle föreställa hångel eller spår av kärlek där omkring.
Algot bodde inte i staden, utan besökte den stundtals, för att kunna ta in på något av stadens hotell.
Han blev inbokad på litet olika ställen var gång, troligen för att ingen skulle kunna säga att just det eller det stället brukade ta emot beställningar från det ena eller andra i större sällskap.
Ibland när han vaknade efter en natt i en främmande säng, det var ju inte hemma precis, fick han för sig först att han hade förlorat förståndet.
Men en läkare han pratat med hade påstått att om man tror att man är galen, då är man inte det.
Därför att när någon förlorat förståndet, då tänker den varken normalt, logiskt eller rationellt.
Utan då befinner den sig istället i en egen värld och märker inte om det är något fel på den.
Men han hade förstås inte hållit med, för hur kunde läkaren veta säkert?
Hade hon verkligen egen erfarenhet av det tillståndet?
Eller var det som vanligt, det vill säga hörsägen och att någon har beskrivit tillståndet just så?
Algot var kanske inte galen 'på riktigt', men trott sig ha förlorat förståndet, om än tillfälligt, det kunde han ju ändå känna det som.