Vad är det för liv
som så tyst färdas fram
där i regnpölar och gyttja,
där vi slagit ned våra tält.

Vi vill ju skrika och vända oss om.
Då kanske våra liv går att se,
att upptäcka,
att avtäcka.

Men nu då
när allt plötsligt stannat av.
Ser ni oss,
ser ni oss för det vi är.
Hör ni våra röster
som ekar över världen.

Vi ser ju
alla de färgglada ballonger
ni släpper ut.
Vi ser hur de sakta singlar ned
över våra ruiner.

Kallar ni det Allmosor?

Ska vi vara glada nu?

Så förändras allt igen.
Resterna blåa, röda, gula,
söndertrasade ballonger,
söndertrasade i nya kulregn.
Det var vad ni tyckte vi
behövde,
förtjänade.

Och vi.
Vi packar ihop,
ger oss av igen, närmare havet
närmare gränser,
fiender,
världen.

Vårt liv färdas tyst framåt
till en framtid
utan framtid.
Vad är det för liv?