Han var en duk.
Hon var konstnären.
Han tog emot färger
han aldrig ens förstått.

Och hon målade
bilden av den manlighet
hon längtade efter.

Hon målade allt hon bar på:
färgerna av styrka,
linjerna av hunger,
skuggorna av flickans förundran
och kvinnans hemliga glans.

Hon trodde målningen var han
att det var han som skimrade
att det var han som bar ljuset.

Men allt var hon.

Det var hon som lyfte hans konturer
och gav dem djup.

Det var hon som fyllde hans sprödhet
med värme.

Det var hon som skar genom hans dimma
och gav den mening.

Nu väljer hon sin rytm.

Nu väljer hon sin frihet.

Hon går framåt,
inte mot någon,
inte från någon,
utan som sig själv.

En kvinna som blev
sitt eget ljus,
sin egen hemkomst,
sin egen kraft.

Och vinden som följer henne
känner henne vid namn.