Dessa minnen, tunga som övermättade orosmoln, rör sig genom min sargade kropp, i långsamma cykler, de kommer och går som den där klassiska, sjunde vågen, den som alltid reser sig ur havets djupaste mörker.

Jag sitter ändå kvar, till synes stilla, där i min egen enslighet. Men under min yta drunknar jag utan att märka det, i tankarnas strömmar som drar mig längre ut än jag någonsin tänkt mig, ja även längre bort än fantasins luddiga gränser.

Utanpå kan jag verka oberörd, som en sten vid strandlinjen, som konstant låter vågorna slå utan att rubbas. Men i mitt inre simmar jag envist mot en kust som inte längre tycks finnas. Jag rör mig mot konturer som suddats ut, mot en trygghet som kanske bara är ett minne, om en falsk sådan.

Och ju längre jag stannar i dessa vatten, desto mer fruktar jag att stranden aldrig kommer att träda fram igen. Att jag är dömd att följa cirklarnas eviga geometri, simma runt i mitt eget ego, i min egen oro, utan riktning, utan att varken känna, eller nå någon botten.

Ja dessa tankar kan få mig att sjunka, för de bär ofta samma tyngd, som det som gjorde smärtan outhärdlig från början. Men någonstans vet jag att det bara är jag som kan bryta denna kretsgång, att det är mina egna händer som måste sträcka sig genom mörkret, genom vattnet, och lyfta mig upp mot ljuset. Jag är den enda som kan vända tillbaka, den enda som åter kan nå, alla självklarheternas strand.

Och kanske är det ändå just där i ensamhetens djup, där havet möter det osagda inom mig, som den första riktiga konturen av land, åter kan börja att ta form, en stilla linje av sinnliga silluetter, invid horisonten, knappt synliga ... men ändå möjliga.

Copyright © AndLou