Den första snön faller som ett långsamt löfte,
ömt men svagt,
en tunn slöja över trottoarernas sår

Redan vid hörnet vaknar verkligheten
i smältvatten som letar sig in
genom spruckna sulor,
en kall påminnelse
om att skönhet alltid kostar något
även om priset bara är blöta strumpor

I pendeltågets fyllda tarm står ensamheten rak
med blicken stadigt fäst i ett ingenstans,
där människors andetag tränger sig mot min hud
utan att nå mitt hjärta

Utanför fönstret lägger sig den ljusförorenade himlen
som en grumlig lampa över morgonens mörker,
en himmel för tungför att låta stjärnor andas

Jag blundar, sjunker inåt
låter bröstets egna galaxer breda ut sig som ett stilla hav,
låter deras skimrande mörker
lysa upp det som inte längre syns
medan tåget drar över den grå bron,
in mot stadens brus

Och något i mig
stannar kvar i ljuset
som ingen kan stjäla