I revy det passerar
den tid som aldrig mäts
styckar sanningen kasserar
en lycka som tilläts.

Vi är unika händelsers konsekvens
summan av de ögon som blickar ut,
märkliga förhoppningens gräns,
som hittar sanningens slut.

Känner det i mina veners styrka
hör budskapet från mina hjärtslag
att änden kan äventyret styrka
men kan också ge oss en ny dag.

Det är över nu säger alla
några kallar det för ett slut
men jag hör röster kalla,
att jag upplevt detta förut,

vill vakna och se min värld
men tror den är förstörd
tills någon som är lärd
att det är bara som hörd.

Alla dessa själar,
trasiga som rena
igenom livet som trälar,
anade inte vad som skenade.

Från Öst till Väst seglar sedan tiden
oberoende min vilja, utanför kontroll.
Från Söder och till tids ände i friden
är sanningen som mästrar ett moll.

För när det väl är över.
hur mycket det än söver,

spelar det egentligen ingen roll
vilket bestämmande håll,

och vem du gjorde dig till,
vem du var,
om det gjorde dig imbecill
eller hade alla svar,


bara du låter minnet få fortsätta leva!