Har de senaste två dagarna slagit upp samtal med alla jag kommit åt.

Det rör sig om släktingar, vänner, kassörskor, medresenärer, busschaufförer, personer bredvid mig på fik, konstnärer vilka visar sina utställningar, etc. Desperation? Sökande efter acceptans eller normalitet? Ett genuint människointresse? Ett greppande efter ett förankrande i vardagens abnorma normalitet? Sökande efter uppslag? Njae, det har bara blivit så.

*

En utslagen närmade sig mig för ett par timmar sedan och talade för sin sak att han behövde bidrag till kassan. "Jag har gått här i tre timmar och ingen vill hjälpa mig. Ge mig en tvåhundring. En pizza kostar 139 spänn." Jag erbjöd en hundring och undrade över om jag såg rik ut, eller bara dumsnäll?

"Minsta uttag är 200. Kan du inte göra det?" Tittade ner i marken och tänkte att jag hjälper någon, samt att min belöning är att jag gör det till "content". Så jag gav med mig. Vi stolpade iväg till närmaste bankomat och jag fick lyssna till en historia om hur han har en resväska inlåst på T-centralen och att han behöver ta sig hem till Norrland.

Jag tar ut tvåhundra till honom, "Kan du inte ge mig tvåhundra till så kommer jag närmare målet hem? Jag behöver 750. Kan du ge mig det?" Nej, jag tycker 200 är bra nog. Han visar inte någon tacksamhet alls. Är inflationen så kraftig nuförtiden? Om jag gav 20 spänn till någon som tiggde för ett år sedan så var de tacksamma. Den här Laban reagerar inte ens. Jag känner inte ens att jag gjort någon god gärning och hjälpt en behövande. Möjligen är hans historia uppdiktad.

Jag är för erfaren för att bli lurad. Du läste just min vinst...