När den första bilen rullat en meter var det kört;
den hade kommit för att stanna. I dessa få rader
ryms, kanske, något av den paradoxala situation
som de senaste 200 årens samhällsutveckling
försatt oss i.
Att förhindra vetenskapliga och tekniska
framsteg förutsätter att man förmår att kapsla
in människors tänkande; en omöjlighet, då att
reflektera, skapa och öppna nya perspektiv är
genetiskt betingat och intimt samman vävt
med att nyfiket iaktta sin omgivning; i sin tur
en förutsättning för en fungerande tillvaro på
ett både privat och samhälleligt plan.

Ett exempel är vår förmåga att ta till vara
fossil energi lagrad i kol, olja och gas;
något av triumftåg och pyrrusseger i ett:
den lagrade solenergin har fungerat som
en hävstång för nya tekniska innovationer
som lagt grunden för ett välstånd som få,
om ens någon, kunde föreställa sig för
250-200 år sedan.

Denna urtidsande ville oss väl, och ändå inte,
eller snarare, den vill inte tillbaka in i flaskan;
ett skengifte som allt fler inser är ohållbart men
där mäktiga och inflytelserika energiproducenter
och makthavare säger sig, tills vidare, föredra
ett alltmer oresonligt resonemangs äktenskap.

Världens kända reserver av olja, gas och kol
beräknas, vid nuvarande konsumtion, ta slut
om ca 100 år. Dessa siffror kan variera beroende
på vem man frågar och eventuell tillkomst av
nya fyndigheter; klart är dock att det rör sig om
en med mänskliga mått mätt gripbar tidsrymd.

Fattbar, fullt ut, är dock inte den eon av mänsklig
tid och liv som kan komma att passera under
vilken vår bibringare av materiellt välstånd,
tvåhövdad och ad hoc; vår alltmer malplacerade
ande, löper amok.

En tipping-point för klimatet som kan resultera
i en höjning av den globala temperaturen med
över 2C°. Följderna kan bli ödesdigra i form av
extrema värme-och torrperioder, uppvärmda
hav, skyfall, översvämningar och kollapsande
ekosystem.

Koldioxid infångning ur atmosfären för lagring
i marken (Carbon Capture and Storage), är sedan
45 år en teknik som förts fram som ett sätt att
minska mängden koldioxid i atmosfären;
den användes redan på 1920-talet för att separera
koldioxid från metangas.

Tekniken utvecklas och prövas på många platser
i världen, men, "Fem decennier efter det första
koldioxid avskiljningsprojektet har tekniken bara
fångat 0,001 av den globala utsläppen."
(https: davidsuzuki.org).

Inte heller kommer några procents ökning av
mängden infångad koldioxid på långt när att
kompensera för en fortsatt stegring av
utsläppen. Enda chansen att hålla den globala
temperaturökningen under 2C°, helst kring
1,5C° (Paris avtalet, 2015), är en mycket snabb
och resolut övergång till förnyelsebara
energikällor.

COP 30, FN:s klimatmöte I Belem, Brasilien,
enades i slutdokumentet om att tempot i
klimatarbetet och avvecklingen av fossila
bränslen ska accelerera; vidare att stödet till
fattiga länder sårbara för klimatförändringarna
ska trefaldigas. Om de länder som undertecknat
slutdokumentet lever upp till dess åtaganden,
är det ett positivt steg framåt, men långtifrån
tillräckligt.

Mycket arbete återstår innan den globala
temperaturen stabiliserats på en för världens
ekosystem rimlig nivå; och därmed för oss.
Vi bör dock redan nu avtacka vår bångstyriga
ande, för en, inledningsvis, formidabel insats;
be den ta sig samman och slå sig till ro, i en
sedan länge fossilerad tid.

(Läs gärna också, "Supply boom in cheaper
renewables will seal end of fossil fuel era,
says IEA"; en artikel publicerad i den brittiska
dagstidningen The Guardian, den 22/11-25;
06.00 CET, skriven av Jillian Ambrose och
Fiona Harvey.
De lyfter där fram fakta som de anser talar
för att omställningen till förnybara
energikällor går snabbare än vi tidigare trott.
Man kan få fram den via internet och den
går bra att läsa i svensk översättning.)