Morfar gör en dramatisk paus, harklar sig och tar ytterligare en mun whiskey innan han fortsätter. Spänningen är olidlig. Till och med mormor har lagt ifrån sig stickningen och sitter lika andlös som jag och bara väntar på att han ska fortsätta berätta. Vilket han gör omgående.

"Det visar sig att Ali är ingen mindre än Köksmästare hos Stormogulen av Katmandu. Och att en fest för 1000 gäster har planerats i månader och ska gå av stapeln om en vecka. Ali erbjöd mig jobb som uppassare vid hovet under middagen i palatset. Det lät både spännande och intressant så jag tackade ja vilket verkade göra Ali väldigt glad. Ur ett stort förråd försåg Ali mig med passande kläder för jobbet. Det var ett långt vitt tygstycke som skulle viras om huvudet, ett par pösiga vita byxor som satt åt vid vristerna och en lika vit tunika att ha över. Jag förstod det som så att alla uppassare hade sådana kläder. 

Ali förklarade att vägen till palatset, som låg högt uppe bland de snöiga alptopparna först gick genom en öken. I vilken vi skulle övernatta två nätter. Sedan genom en djungel där vi skulle sova i ett tempel, för att sedan stiga brant upp mot bergstopparna. Resan skulle ta fyra dagar och hela sista dagen skulle vi se solen spegla sig i glansen från palatsets alla lökformade tak och från väggarna i silver. Ali såg hänförd ut. Ur förrådet försåg han mig med allt jag skulle behöva. Eftersom det inte fanns tid att lära mig rida en kamel och han ansåg mig vara hans gäst, skulle jag sitta bakom honom på hans.

Tidigt nästa morgon satte karavanen igång och eftersom Ali var en högt ärad man i Stormogulens tjänarstab så red vi ganska långt fram. Han berättade stolt att i karavane fanns mat och gäster och presenter i form av tigrar och vackra fåglar och andra djur. Själv såg jag ystra springare besmyckade med ädelstenar och pärlor, som reds av orientaliskt klädda män med långa sablar. Jag tänkte att de säkert var vakter. Och jag såg målade elefanter som var smyckade med pärlor stora som strutsägg som reds av unga pojkar med endast en gren i händerna som de petade elefanterna bakom örat med för att få de att lyda. Allihop hade de små hus av tyg på ryggarna som jag tror gömde på vackra prinsessor, kanske."
Han ler mot mig och fortsätter berätta.

"Karavanen fortsätter hela dagen och stannar inte förrän det blir mörkt. Månen lyser som en stor vit ost och de glittrande stjärnorna fyller hela himlen. Vi är alla stela i lederna men tjänarna gör upp eldar och lagar mat över dem. Några sätter upp tält. Kalebasser med vin bjuds runt innan maten blir klar. Det är en avslappnad och gemytlig stämning runt eldarna. Det berättas sagor och några sjunger. Men alla är trötta och snart sover vi på våra anvisade platser medan vakterna på de svarta hingstarna rider runt och kollar att ingen går för långt bort från eldarna eller att vi blir rånade."
Morfar tystnar och verkar försvinna bort i sina minnen.

"Dagarna som följer är verkligen ingen dans på rosor. Inte för någon. En dag till rider vi genom öknen som är både het och full av yrande sand. Den kvällen är alla betydligt tröttare och lite oroliga också. Jag är långt ifrån ensam som aldrig varit inne i en djungel eller sovit i en. Och det är ingenting jag vill göra om. Det är fuktigt, högljutt från apor mest, men också andra djur. Man måste se upp för både insekter och ormar. Det gick stigar åt alla håll, men Ali, som hade gjort denna resa många gånger försäkrade mig om att vi var på den rätta. När vi till slut kom fram till templet visade det sig bara vara en ruin utan en vägg och tak. Den natten vakade jag och Ali in dagen med flera kalebasser vin runt en av lägereldarna. Det vågar ingen fan sova på ett sådant ställe."

Mormor harklar ljudligt till och klirrar med stickorna. Men morfar verkar inget höra. Han fortsätter....

fortsättning följer....