"Så fort vi lämnat den varma och kvava djungeln bakom oss började vägen sakta bära uppför. Den ljumma jasmindoftande vinden som mötte oss följde oss hela dagen och kvällen ända fram till palatset. Vilken lättnad! Vilken fröjd! Med jämna mellanrum planade vägen ut sig till en platå och det var mäktigt att se hur karavanen ringlade sig många mil bakom oss. Men lika mäktig var synen på det himmelshöga snöklädda bergsmassivet som inramade det gigantiska guld-och silverglänsade palatset som kom allt närmare för varje steg. Och som bara blev större och större.

När vi kom fram till palatset var det mörkt. Där fanns vitklädda tjänare överallt. En del lastade av kamelerna medan andra visade destignerade trötta gäster till deras sovgemak. Ali gjorde tecken åt mig att jag skulle följa med honom. Vi gick in genom en sidodörr och genast blev det alldeles tyst omkring oss. Genom en mängd korridorer och rum kom vi in i ett stort rum med en stor fyrkantig bassäng. Bakom små bås tog vi av oss våra smutsiga kläder och steg ner i det varma vattnet och jag njöt av att få tvätta mig ren. När vi kom upp och hade torkat oss låg det rena kläder i båsen. Och sjömanssäcken stod kvar på golvet. Vi åt en lätt måltid. Sedan visade Ali mig min sovplats, önskade mig godnatt och lovade väcka mig nästa morgon.

Dagen för det stora kalaset började i ottan för Ali och mig och 100-tals andra tjänare. Den stora mosaikklädda festsalen låg i en av palatsets alla runda torn och hade öppna valv mot en utav de vackra trädgårdarna som omgav palatset. I öppningarna rörde sig de tunna gardinerna lojt i den jasmindoftande luften medan borden dukades. I mitten stod en enorm staty i guld föreställande mogulen själ till häst med dragen sabel. Jag skulle passa upp på fem av borden under kvällen och natten. Det rörde sig inte om några särskilt viktiga gäster, hade Ali berättat men det förväntades av mig att de skulle få full service ändå. Inga klagomål fick förekomma, det var han noga med att påpeka. Jag skulle inte svika honom. 

Någon gång under kvällens lopp, medan festen pågår som mest med tjo och tjim, sånger, tal och dans av slöjbeklädda kvinnor, presenter delades ut, tigrarna och de vackra fåglarna beundrades medan den ena fantastiska maträtten efter den andra bars fram och serverades,  fick jag syn på en tjänare som liksom gömde sig bakom en av gardinerna. Jag skulle precis gå fram till honom för och se efter om han är sjuk eller nå´t, när jag får syn på en stor tjock man med dyrbara kläder stå halvgömd bakom en pelare och prata med honom. Jag tyckte det såg misstänkt ut och smyger mig närmare. Vad har de där två gemensamt egentligen? Då ser jag hur den rike mannen räcker över en liten tygpåse till tjänaren som underkuvat nickande tog emot den, samtidigt som den rike mannen säger "Gör det nu!"

Aha! tänker jag. Hör luktar det skunk! Nu gäller det att handla snabbt medan fiskarna är färska!" Jag söker upp Ali och berättar vad jag sett och hört och han tror på mig.  Jag pekar ut den rike mannen som visar sig vara Stormogulens svåger, som länge har intrigerat mot honom för att själv ta makten. Varför han är med på festen kan man bara spekulera i."

Morfar tystnar och av den bistra minen förstår både mormor och jag att han minns  händelsen med avsky. Han tar en mun whiskey och skjöljer runt den i munnen som om han vill skölja bort den äckliga smaken i munnen som minnet ger, släcker det som är kvar av cigaretten och avslutar historien ganska abrupt. Som om han har ledsnat på att berätta den. Men historien är inte mindre tråkig för det. Snarare tvärtom.

"Ali var smart och trodde på mig och lovade ta tag i problemet, som han kallade det. Och bad mig fortsätta som om ingenting hänt tills han hörde av sig igen. "Vi vill ju inte skapa kaos och oreda i onödan!" Det lovade jag och passade upp vid borden någon timme till som om ingenting hänt. Plötsligt avbryts festligheterna av ett fasansfullt skrik eka mellan väggarna och det blir dödstyst i salen. Och jag förstår med en gång hur Ali "tagit hand om" problemet. Skriket övergår nästan med en gång till ett stönliknande gnyende och kommer från mogulens svåger som rest sig upp så hastigt att stolen vält bakom honom. Han stirrar med skräckblandad fasa ner på talltiken framför honom, där det stora rundformade locket precis lyfts upp av en tjänare. På tallriken ligger den svekfulle tjänarens avhuggna huvud."

 Morfar tömmer glaset. Spänningen är olidlig. 

" Alla paralyseras och scenen fryses. Ingen vågar röra en fena medan vakterna för bort svågern. Till slut dyker Ali upp tillsammans med två soldater ur mogulens eget livgarde och ber mig att följa med dem. Jag tittar överraskat på honom, men han lugnar mig och säger att jag fått audiens hos mogulen och att vakterna ska föra mig dit. För mitt eget beskydd. Den svekfulle svågerna har många anhängare i rummet som vill hämnas. Mogulen tar emot i ett av de vackraste rum jag någonsin sett och samtidigt som han tackar mig överräcker han en gåva invirad i svart sammet. Han ber mig förvara det väl gömt för det är mycket dyrbart och så ger han mig fri lejt tillbaka till Katmandu, där jag är fri att göra vad mig behagar.

Utanför dörren väntar Ali som hjälper mig att osedd ta mig ut ur palatset genom smala korridorer som leder till en omärkt dörr. Utanför står ett enkelt ekipage bestående av en kärra kopplad till en åsna och väntar. Ali hoppar upp på kuskbocken och säger åt mig att gömma mig  under det slitna locket på kärran. Jag frågar vad det är för gammal kärra och vart vi är på väg. Han svarar att det är likkärran och att detta är det säkraste sättet att ta sig till Katmandu. Ingen skulle komma på tanken att söka igenom den. Många gånger under resan hör jag dundret av hästar rida förbi men ingen gång är det någon som stannar oss.  

Vi rastar och sover väl gömda och vi kom helskinnande fram till Katmandu tidigt på morgonen den femte dagen. Vi är både skitna och mörbultade men vid liv. Innan vi skiljs kramar vi om varann och jag frågar Ali vad som kommer att hända med honom. Han ler med hela sin kropp och säger att han ska följa med en karavan som tar honom till Kina. Det är lagom lång tid tills palatset är fritt från svågern hantlangare. Sedan är det tryggt för honom att komma tillbaka. Jag frågar vad som hände med mogulens svåger. Han säger allvarligt att han redan är död. Han fick välja en snabb död genom halshuggning eller en långsam död genom att äta mat tillsatt av de giftiga örter som han skulle döda mogulen med. Ali vet inte vilket val han gjorde.

I gryningen mönstrade jag på en gammal fiskeskuta som hette Sidney och som skulle ta mig till Australien. Jag tyckte det var också lagom långt borta från "svågerns"  hämnslystna lakejer."

Vi sitter tysta och lite tagna av historien någon minut, tills mormor säger att vi precis hinner dricka kaffe och smaka på de nybakade bullarna innan det är dags för mig att åka hem. Hon ger morfar en klapp på kinden och tar med sig glaset. "Jag älskar dig!" säger hon ömt och går ut i köket.