Det är först i en högljudd stillhet
som man kan få höra hembygdens röst
Man minns igår med vemod och man vet
att man där hör hemma vid livets höst

Vägen hem är lång och stegen likaså
men bygden vår kallar mig åt vår härd
Ty den känner mig låter mig förstå
att dela jord med igår är jag värd

Jag vandrar genom andras tid och liv
hör deras skratt och lek i sommartid
Deras dag tilltalar mig är suggestiv
påminner mig om livet i bygdens frid

Vindarna viskar bygden önskar dig åter
och rösterna av igår vill åter ses
Solen belyser gårdags tankars anekdoter
och jag vet vad den säger vad som avses

Jag ser barndomens gårdar passera förbi
och ansikten från igår i var fönster
Önskar att vad det var är och må förbli
en spegling av förfädernas dygdemönster

När jag känner igen stigarna från förr
känns det som igår sträcker ut en hand
Som väntat igår till idag i tidens dörr
och berett jorden i förfädernas land

Detta är min hembygd som aldrig glömt
som låter mig vila på förfäders vis
En trygg frände som välkomnar så ömt
där är jag hemma det är mitt paradis

På tröskeln blir jag stående stilla
känner dofter av ett liv så bekant
Rösterna tystnar och kramar mig stilla
Världen utanför blir plötsligt irrelevant

Skaraborg du välkomnar mig vid din grind
oavsett om livet står i mörker eller ljus
Du håller mig nära även i fjärran vind
visar mig vägen hem till barndomens hus