Jag dricker mitt kaffe, osockrat
På en bänk vid en spärrad kupé
Den första av många som krockat
Med en högt förbjuden idé.

Vi pratar försynt med varann
Med för oss bara hörbara rösten
Om tiden vi slogs för och vann
Genom att inte lita på trösten.

Nu är du ett träd, viseman,
Och jag sitter här i din skugga.
Johannes numera ditt namn,
Dina korn, dina ord finns det tyngd i

När koppen är tömd ligger sumpen
I väntan på att det ska spås.
Det står klart, det var inte slumpen
Att jag inte vet, förstås.