Känner hur åkrarna vilar stilla inför den kommande Vinterns sorgearbete.

(Förlusten. Tomheten. Meningslösheten. Arbetslösheten...)


Återknyter mig fysiskt till min barndoms mest inpräntade landskapsvy.

Har en mjuk bundenhet i hjärtat till byn och traktens alla formationer.

Städar mig här i stig efter stig tills helheten ingår, eller inkommer...




Det blåser kallt. Skärande. Skärpande.



Tar ut stegen alltmedan frosten växer fram under mig.




I det inre blickfånget finns minnen:

Gamla livslögner nu överslätade, men ändå kvar till varning. Hårdheten. Vekheten. Tyngden. Livet i en påstådd ynnest. Avsågad tid. Grenarnas små kvistar och blad ruttnar fort.



I det yttre blickfånget finns nya och fräscha minnen:

En renad verklighet. Något ännu inte bedömt då dagsljuset är av en så obestämbar art.



(Tar en sista släng av tvekan innan valet av mig själv.)