Det här är inte din novell och inte ditt liv. Den är inte heller 

min för min slags apa min patriarkala särart kan inte beskådas 

i dagsljus, skyr offentlighet men i den klär han sig i kostym och

hjälper allt och alla. Dagen är här nu, gången krattad. I någon

slags biblisk filmisk mening syns allen dränkt i försommarns

Konturer och jag i blommig klänning. Det finns något farligt i kvinnans 

steg framåt. Anas vetskap och hur kan hon ta av och på sig den nya 

tiden utan att sömmarna spricker lite för mycket och i fel kontext.

Så hon dansar in diagnosen utan att nämna den vid dess rätta namn.

Dansar och tar emot och studerar flitigt. Ibland blir sången förstådd 

efter skeendet och ibland inväntar hon detta märkliga håriga djur 

som om hon kände andedräkten i tystnaden. Min älskade lilla apa mitt 

allt och orden får aldrig uttalas ,dess exakthet , den egentligen förtjänar,  

Det är i avståndet sanningen växt fram genom svår terräng dess rotsystem 

definierade men aldrig i hjärtats rot artikulerad som idag. 

Se ! Där kommer detta märkliga djur denna slags mänskliga apa. 

Kikarsiktet vrids åt märkliga håll och kan se rakt in

Via kroppen in i dess atom dess brist 

Till toner av klassisk musik räknas steg och syfte ut. Doften av frihet 

av kärlek svetten som tilltar mellan benen.  Det finns stunder när skulden 

dansar med trollen och det är priset för dansen. 

Apan hon älskat som inget annat. Flickan i klänningen. Empaten. Apan slickar 

i sig resterna av empatin för att apan har så många löv som flickan trodde 

han delade med den han älskade. Apan delade ut löven och man skulle tro att

det bara var löv. Den lilla flickan den äldre kvinnan så van vid lövens skiftande 

färger och mening. Löven var så många och de var aldrig problemet och om

problemet var löven skulle inte ens kvinnan kunna hävda det. Löven var elefanten i rummet,skulden och korset. 

Hon betraktade apan och hans apvänner under täcket kvällstid. Symbolerna 

så skiftande men syftet bakom så lika. Diagnosernas olika uttryck och hon 

dansade i pölarna av sårbarhetens onämnda spillror. 

Min apa har ett sår han döljer och jag kommer aldrig kunna läka det.