Alla löven låg spridda som någon sorts hemliga sigill över stigen, de bildade mönster tecknade av en vind, som faktiskt verkade minnas honom bättre, än han själv gjorde. I och för sig ingen överraskning, men lite konstigt kändes det.

För i deras förvridna konturer anades fragment av hans egen historia, skuggor ur det förflutna, krossade drömmar av allt det, som också gått förlorat.

Luften omkring honom den var tung och fuktig, ja fukt och hetta pressades mot hans kropp, tills den vita skjortan klibbade fast vid hans väderbitna hud, som om även tyget nu ville bära hans bördor.

För han visste att målet, hur diffust det än var, betydde mer än allt det banala, han upplevt tidigare, även mer än den efterlängtade vilan. Nej, för denna gång var det hans själ som balanserade där vid kanten, och skulle han falla igen, så fanns det troligen inte längre, någon som helst utväg.

För nuet hade hunnit i kapp honom med en brutal rättframhet, och verkligheten slog ned över honom som något totalt främmande, något som inte följde hans inre ologiska logik.

Men trots denna chock av sanning, fanns det inom honom en envis längtan, en drivkraft som pekade mot ett ”någonstans”, vilket han aldrig riktigt kunnat namnge eller ens beskriva. Men han gick ändå vidare, för en vag vägledning, är ju också och trots allt, en vägledning.

Så han sökte sig framåt mot den verklighet han alltid anat, men så ofantligt sällan fått vila i, en annan mer äkta värld, där han inte längre behövde gömma sig för sin egen, oftast så bristfälliga status.

Målet var ovisst, ja, det kanske till och med är obefintligt. Ändå hade han lärt sig att just det ovissa i livet, alltid varit, och kommer troligen så förbli, hans egen eviga följeslagare.

Det var väl egentligen fantasin som drev honom vidare, visionen av något nytt och vackert, där borta i fjärran, ett skimmer som knappt lät sig beskrivas och som förblev dolt, där i hans eget inre mörker.

Så fortsatte han framåt och bortåt, steg efter steg, mot hans eget hjärtats drömbild, ett mål utan konturer, troligen också beläget, i absolut ingenting.

I detta ändlösa sökande, som kanske aldrig skulle finna vare sig svar eller slut, gick han ändå vidare, inte för att världen krävde det, utan för att något i honom, en ny, näst intill nykter, viskande röst, bad honom att fortsätta.

För det han innerst inne sökte var inte mål eller mening, utan de förlorade skärvorna av sitt eget hjärta, de små ljusfragmenten som en gång fallit ur hans händer och gömt sig i en destruktiv tillvaros, många märkliga skrymslen.

Och kanske, tänkte han, var det först när han vågade sträcka sig efter dessa skärvor igen, som världen åter skulle bli begriplig, kanske var det i just dessa borttappade bitar som kärleken, lugnet och den stilla sanningen ännu levde kvar.

Ja så han lät nu stegen bära honom vidare, i en riktning han varken kunde namnge eller helt förstå, men som ändå drog i honom med en mjuk, oförklarlig kraft. För någonstans där ute, eller kanske enbart djupt inom honom själv, fanns en plats där allt det trasiga, kunde bli helt igen.

En plats där han, när stunden var mogen, kanske äntligen skulle få vila, inte från världen, nej utan istället ... i den.

Copyright © AndLou