Ödet lägger tungt sin mörka sorg

över min tårade kind

ingen finns att stryka den torr

sällan visade sig ljuset att leda

aldrig drack tiden sig otörstig

i min förundrade bredd.

Trodde blicken skulle sjunka

i den dvala som sökte

där ingen räddning fanns

ville ständigt få ett svar

där aldrig någon röst tonade.