Cellister till höger, fioler till vänster.
Han hörde i färg så förmodligen blå
Var stycket av tysken och efter tjänsten
Bugade han sig och gick till sin vrå.
Han visade paus med tonsäkra gester.
Då hörde han gästernas visslande kår.
Ständigt närvarande på alla fester,
Mittenplacerad, mungipan uppåt.
Åt ingenting men drack gärna seltzer,
Tills han inte kunde sitta och stå.
Av alla som hjälpte blev en orkester,
Som nu dirigerade hela hans stråk.
Tillbaka i kammaren hos konsertmästarn,
Natten som talade tonernas språk.
Och noterna svärmade som insekter.
Han drömde i färg så förmodligen grå
Var codan på kvällen och dagen efter
Stod han, rakryggad, mitt i som en båk.
Konserten var slut och tacksamma gäster
Sprang upp på scen med gåvorna små.
Han tackade artigt, hälsade nästa,
För varje person var röd som en tråd.
Tystnaden kom som colla parte,
Han lydde och gjorde sig redo att gå.
Han gillade ljudet i öronen, knaster,
Som lät som stråksektionens applåd.
Och enda livsmedel som han var frälst av
Var en fermat vid en öppen ridå.