Snäckan bär henne, stilla,
vattnet sjunger under henne,
svart och levande.

Nu reser sig ur djupet –
hennes egen kraft, naken, hel, fri.

Dottern ler,
all rädsla smälter i ljusets flöde.

Mannen är vindens milda hand,
Mannen är eldens nyckfulla gnista.

Han ligger lugn nu,
kraften återvunnen,
ingen mer kontroll, ingen mer dom.

De lever i henne nu,
balanserade,
som rytm och resonans,
trygghet och eld.

Hon är Venus på snäckan,
hon är natt och dag,
hon är allt som reste sig,
hon är allt som blev stilla.