Han sitter längst bak i bussen
som om en salong öppnat sig runt honom.
Notbladen lyser svagt i knät,
en egen karta över städer ingen annan besökt.

Pennan svävar i luften,
ritar små tysta revolutioner
i marginalerna.
Ingen melodi hörs,
men taktens stilla vinddrag
rör sig genom kupén
som om någon öppnat ett fönster till en annan tid.

Hans fingrar prövar en insvängning,
ett staccato,
en tanke som rycker till i handleden.
Passagerarna vänder blad i sina telefoner,
ingen märker hur han lyfter orkestern
ur tystnaden och lägger den
över våra axlar
som osynliga kappor av stråkljud.

Vid nästa hållplats
skakar bussen till.
Han gör ett sista tecken
i noterna, ett litet frågetecken
som blinkar som en hemlighet.

Och när han kliver av
är det som om luften efter honom
fortsätter slå
svagt, svagt,
med en orkester
som ännu inte förstått
att den är ensam kvar.