Resan till månen
Buzz Aldrin Apollo-astronauten brister i tårar: "Månen är INTE vad du tror! Ögonblicket han beskriver som "magnifik ödemark" har hemsökt honom i över femtio år. För honom var tystnaden inte fridfull; den var öronbedövande. Den betonade den mänskliga existensens bräcklighet och lyfte fram frånvaron av allt bekant – luft, ljud, rörelse. Det var overkligt", mindes han, som att kliva in i en målning. Magnificent desolation för att beskriva motsättningen mellan skönhet och tomhet. Månen, insåg han, var inte en plats att erövra utan att förstå.

Vi trodde vi såg månen, en vit sten i mörkret, en triumf av raketer och mod. Men ögonen var bundna av segerns bandage.

Buzz grät — inte av rädsla, utan av klarhet. Tystnaden var inte frid, den var en spegel som bröt våra röster i två.

Magnifik ödemark, ett altare av damm och ljus, där varje steg var en bön och varje hjärtslag en fråga: Vad är hem? Vad är närhet?

Blindheten var vår rustning, ett skydd mot avståndets sår. Men tårarna spräckte pansaret, och jorden blev synlig — en liten blå pärla, sårbar, levande, helig.

Så låt oss säga farväl till blindhetens triumf, till illusionen av erövring. Månen är inte vad vi trodde, och kanske är vi själva inte vad vi trodde.

Vi är små, men vi ser nu. Och i seendet börjar vår resa.

Och jag är det första barnets röst på månen
Jag är det första barnets röst på månen, en liten men oändlig suck som bryter stenens tystnad och får kratern att darra.

Jag bär ingen rustning, jag bär inga flaggor, utan bara det rena underet av en bräcklig andedräkt.

Jorden — en blå pärla, ser på mig på avstånd, och jag svarar den med en sång som ingen har hört.

Magnifik tomhet, du är inte tomhet, utan min ljusvagga. Jag är det första barnets röst på månen, och i min röst börjar mänskligheten på nytt.