Är det sorgen, vreden,
hatet, bitterheten som
kommer inom mig nu
efter ett liv som har varit
ett mardrömslikt fiasko,
orkar jag inte springa mer?
Är det svarta en grav som
jag måste lägga mig i för
kunna återuppstå i kärlek
och försoning?
Har jag varit för desperat
och velat alldeles för mycket?
Det går inte att vinna tillbaka
förlorad tid och det går inte
fly från en sorg som inte
alls vill någonting illa.
I min kropp en enorm trötthet
och en själ som vill fälla
ut vingarna och flyga fritt
in i det gudomliga ljuset.
Hur jag skulle vilja ta
människor i min famn
nu när den psykiska ohälsan
inte längre kan hindra mig från
det och jag kan älska, se
och förstå människor.
Är bitterheten ett reningsbad?
Är vreden och hatet ett alldeles
nödvändigt supervulkanutbrott
för att få igång läkeprocessen?
Kan livet få bli som Chopins
nocturner att få ligga i din famn?