när det lämnade
fann det ingenting
och sökte skulden

fruset fann det fingrarna
som försökte smeka
med dig i sitt eget försök

ryggraden var skönheten
en skuldra som skuggade
medan andningen skapade rytm
i ett rum av oväsentliga utrymmen

så vackert att även det underbara kunde få vila,
en känsla som färdades genom oskyldiga vener,
kanske var det just där,
som livet kunde födas
och menas

har aldrig sett ljuset,
inte ens viljan att finna dagen imorgon,
men just nu, detta fåniga ögonblick

där fanns allt!