Det är för varmt
att åka Tangenten på skidor,
så jag låter dagen sila som fin sand,
eller järnfilspån,
med Silverkatten på min mage & bröstkorg;
en varm, sovande trygghet
medan jag högläser RESON, första stadiet,
fast mumlande tyst, för mig själv,
för att upptäcka oegentligheter
inför den kommande tryckningen,
såsom osnygga rytmer att känna igenom,
eller nödbedda formuleringar,
som texten mår gott av att få strukna

Det råder blidvädersvånda,
och snöfallet står julkortsymnigt i allén

Den avsedda tretimmarsturen på skidor
längs den sväng vi döpt till Tangenten
– bl.a. för att den smyger förbi
i skogen ovanför träsket Sågdjupet –
uteblir idag,
men igår spårade vi den i dess påfrestande helhet,
från förstutrappan ner runt ladan och ut på Norbäcksvägen,
som vi åkte snålskjuts på en kortare sträcka,
innan vi svängde höger förbi Västiträsket
över renbetesmarkerna upp mot Sågdjupträsket,
och sedan vänster längs ett redan tidigare lagt spår
på en gammal timmerstig, mot Långsmalmyren,
brant upp i ett skogsparti,
och därefter vidare upp
genom en tät och svårforcerad,
småskogsbevuxen höjd,
där vår tidigare spårning upphörde
och den tungforcerade djupsnön tog vid
med full kraft!

Några kilometer följde, först över höjden,
varifrån vi kunde se välkända, stora hyggen
i branterna långt bort på andra sidan dalgången,
under berget Snipen,
och sedan ner på andra sidan,
varvid varje steg var en långsam kamp,
i flås & stön,
när skidspetsarna hos den som ledde
måste höjas högt upp för att sedan med kraft
tryckas ner och bilda spåret, långt ner i snön,
men vi turades om att leda,
och tog oss ner mot vårt riktmärke, jakttornet,
som vi strax lokaliserade på avstånd
genom våra perspirationsimmiga glasögon,
och varifrån en slyigenväxt timmerstig
bjöd på fast, ganska jämn mark under djupsnön,
under Lillberget på höger sida,
över låglandet på vänster

Vi mer eller mindre plogade oss igenom
den djupa pudersnön på våra turskidor
med teknik jag tidigare beskrivit,
med svetten flödande
i de fem minusgraderna

Efterhand –
när timmerstigen under snön
övergick till en bättre timmerväg
som kom emot oss
och svängde förbi upp om Lillbergets branta höjd,
med jämnare yta under snötäcket,
utan djungler av sly att tråckla sig igenom –
blev forcerandet lättare,
dvs., lika tungt, vad gäller snöns djup
och motstånd,
men med ett jämnt djup hela tiden
och en enkel forceringsmetod som hela tiden gällde,
kunde den som ledde jobba på
och applicera sin uthållighet på ett enklare sätt

Denna sträckning var dessutom preparerad av en ren,
vars spår vi skidade i,
för där renen gått är snön mer komprimerad,
vilket faktiskt gör spårläggningen väsentligt lättare

Eftersom renen slingrat fram och åter över vägen,
kommer nog eventuella skidåkare som följer i vårt spår
få något att fundera på!

Vi delade alltså på spårandet
och uppnådde så småningom timmervägen
som löper nerifrån hemmanet Norbäck,
upp förbi vägen vi kom på,
och vidare kilometrarna bort till vändplatsen
ovanför Gunnarsdjupträsket,
dit vi brukar cykla MTB på somrarna

När vi kom ut på den vägen
var snön inte lika djup,
eftersom vägen uppenbarligen blivit plogad
för några dagar sedan,
och till vår överraskning
hade ett par personer lagt ett skidspår där,
som vi gladeligen klev i
och svischde nerför den långa backen
ner till bron över Norbäcken,
samtidigt kylande ner våra svettiga kroppar
lite för mycket

Vi stannade till
och tog på mer kläder,
som vi hade med oss i ryggsäckarna


Anna gjorde som man ska
i dylika situationer;
tog av svettiga kläder på överkroppen
och tog på torra,
medan jag bara direkt tog på en varm tröja
och skaljackan från Mammut
jag hade nertryckt i ryggan

Hade vi följt föreskrifterna exemplariskt,
hade vi förstås bytt om högst upp i backen,
innan vi rasade iväg neråt

När vi nu nästan genast passerade
rakt genom gården Norbäck,
stannade jag till kort
och snackade lite med Norbäckarn,
som använder hemmanet som fritidshus,
men bor stadigt någon annanstans,
och som var ute och skottade

Sedan åkte jag ifatt Anna,
och nu blev det snabbåkning
de fyra kilometrarna ner till Noret,
gården vid Niemisel,
på den nyplogade vägen,
som ändå hade ett tunt lager is och snö,
som man kunde staka iväg på
med avsevärd hastighet

Väl hemkomna gav vi oss själva,
66 & 76 år gamla,
godkänt för tretimmarsrundan
med sina väldigt tungspårade delar