Jag lägger ett sorts filosofiskt pussel, allt för den stora kärlekens skull, med ett mönster av livets omkullkastade skärvor, bitar som ännu bär värmen av det som varit och kylan av det som aldrig blev av.

Delarna är många, men deras platser flyr mig, för när samvetet viskar där i de tysta timmarna, då vandrar misstagen fram som skuggor vrårna och gör ordningen så mycket svårare att finna.

Jag bygger upp en värld av tidens alla avlagda ekon, där det som en gång flytt nu blandas med det som just håller på att födas. Fragment från minnets kammare, blir till en kompass i min strävan efter frid, efter ljus, efter en mer behaglig morgondag.

Ur dessa rum av återklang skriver jag mina mörka ballader, sånger från ett liv dolt bakom alla dessa så märkliga fasader, där sanningen dröjde men ändå till sist fann sin väg ut ur det mörka.

Tankarna bär mig nu mot framtidens hav, kanske en stilla utopi, men där både krav och drömmar kan få vila i samma vind. Där får nu ödet styra båten, mot en ny och framtida hamn.

Och när jag slutligen angör bryggans blänkande pollare, gör jag det med hoppets svaga men envisa låga, i tron på en kärlek som sträcker sig långt, där bortom alla gamla skuggors, så rangliga broar.

Så jag fortsätter att måla mina tavlor, med bilder som är skapade enbart för kärlekens skull. Mina vackraste minnen de dröjer sig dock kvar i min bedövade själ, ja de lyser ännu, ja för kärleken, den vackra kärleken, och det är just den, som håller mig kvar ... i ljuset.

Copyright © AndLou