När jag nu sitter där och funderar i min ensliga stuga i skogen, där veden ligger trygg i staplar och logens mörker doftar jord och vila.

Då drar en vind genom tankarnas kammare, och den bär gökens ödsliga rop, den påminner mig om hur enkelt mörkret ibland kliver in, som en stilla men objuden gäst över tröskeln.

I vinternattens sköra tystnad ser jag stjärnornas kalla skimmer hänga över granarnas kronor, men från gläntans kant smyger en rysning fram, en aning av det osedda, av det aldrig helt förklarade, oförklarliga.

En skugga glider förbi, så mjuk att den knappast finns, ändå rör den vid mig med det gamla, milda vemod som bor där i alla skogars djupaste djup.

Det knäpper i timmerväggarna, och från vinden faller röster som barndomens bortglömda psalmer, medan vindstrappans dörr den gnisslar, som om någon vill in, från en tid jag trodde gått förlorad.

Det känns märkligt nog naturligt, denna tyngd av skogens minne, som en gåva ur nattens famn och i vintervindarnas vinande runt knuten.

När jag sedan lägger mig med mitt örat pressat mot golvets tiljor, hör jag steg från ett förgånget liv och svaga ord träder fram ur vedens bark, som om jorden själv minns oss bättre, än vi själva någonsin minns den.

Dimman kryper in som ett väsen, och ur mörkret skär nu ett skri, av en midnatts egna hjärtslag. Och där, vid skogsbrynet, står skogsrået stilla, med en blick av frost och is, detta är en dröm i en dröm, men ändå lika sann som själva ensamheten.

Då förstår jag, detta är historiens närvaro som nu går där, vid min sida, förfädernas varma hand, där i naturens så tysta och trygga, skydd.

Och jag sjunker till ro med sagor i bröstet, sagor om tomtar, troll och skymningsfolk, för här i min hembygds mörker, har tron aldrig varit en berättelse, utan själva grunden ... i allas våra liv.

Copyright © AndLou