Det känns så avlägset, det där om min uppväxt
men ändå finns allt inom mig, att jag stod ut
i väntan på att få bli vuxen, utan min bror
skulle livet bli mycket bättre, ibland saknar
jag det gamla, saknar att få ha en mamma.

Det känns konstigt att den som gjort mig illa
nu är mamma till min vuxna dotter
så jag förlorade både mitt barn och min mor.

Kränkt är jag av dom.

Men dom är lyckliga tillsammans.

Så jag släpper det nu.

Fast det känns fruktansvärt.

Min mor talar illa om alla, att alla är sjuka.

Alla utom hon, kanske hon inte behöver berätta det.

Det uppenbara, menar jag.

Min bror har jag inte träffat på många år
vi har inget gemensamt och han vill inte
ha någon kontakt med mig och det är bra.

Känns tryggt.

I "huset" som allt händer, är jag "den som skriver".

Sen är där olika karaktärer.
Polis, journalisten, kvinnan som flytt, den underbara
Säpo agenterna och den som skriver.

(Jag kommer inte ihåg vilka karaktärerna som är kvar)

Så därför skriver jag ut kvinnan som flytt och journalisten,
Säpo Agenterna, är det bara en kvar av och polisen är kvar.

Agenten och polisen blir nära vänner, den underbara är kvar.

Jag som skriver dokumenterar och renoverar min lägenhet.

Trivs så bra i stora salen, där vi träffas inom gruppen.

Mitt team.

Det var detta som jag önskade mig den där julafton
när jag var ett litet barn, att få ett stort hus och bli
fastighets ägare precis som min far och min mor...

Minns när min mamma kämpade med ekonomin.

Och när jag fick vara med och önska saker.

Nu sitter jag i stora salen och skriver i min värld.

Den som inte finns men som jag har inom mig
i samma önskan som när jag var ett barn.

Jag "ser" mina karaktärer, jag ser mig själv och
kanske jag ser allt som finns också, (det är för stort).

Det konstiga är att jag blir "frisk" när jag tar en tablett
varje dag så varför blev jag behandlad av min mor som
att jag var "sjukast i världen" fast jag åt medicinen och
sjuk när jag inte tog tabletten,
hon ville bara att jag var sjuk..

Det är något som jag inte förstår, hon såg mig som
om jag var som en brottsling som gjorde henne illa.

Sjuk när jag inte tog tabletten,
hon ville bara att jag var sjuk..
och att jag skulle ge henne pengar
varje månad för att tvingas bo i
hennes hus utbyggnad så min dotter
och min mor kunde vara tillsammans.

När jag skriver om detta känner jag skräck.

Det är därför jag behöver dig.

Jag förstår, säger psykologen.

Kan jag komma till dig varannan vecka?

Ja, absolut, svarar psykologen.

Tack för jag fick prata.

Det är mitt jobb att lyssna och förstå.

Jag mår så dåligt av det som jag levt med tidigare.

Ja, jag ser att du inte mår bra, säger psykologen.

Jag ska försöka skriva lite när jag kommer hem
och det känns bra att jag tar min ångest medicin.

Ser du mår dåligt, det här är svårt, säger psykologen.

Ja, men jag kämpar!

Det gör du bra, säger psykologen.

Mia och Ian (det är stort) och finns i andra dimensionen.