... i vars närvarande frånvaro
tiden utvecklat minnesluckorna
till att inte bara få det att bli
som vore det som om
det ej ens någonsin varit tänt ...

... som om ingenting
av allt som trots allt 
i djupet av mina minnesarkiv
glimtar stundom förbi
ej skulle ha hänt ...

... står jag ensam kvar
med konsekvernserna
av allt som inte längre är
men som trots allt
utifrån det som faktiskt var
ännu påverkar mitt liv
vartenda eviga dag ...

Men då det ej längre finns
någon kvar
som antingen minns
eller
som vågar ställa upp
och bekräfta det som varit
men som så ock ännu är ...

... blir det lite komplicerat
när jag får frågor
om vad som ligger till grund
för allt det som hänt
och ännu händer mig ...

Ej någon tröst
att veta
inom ...

... att det finns
hur många som helst
vilka egentligen minns ...

... så snart det ryktas
mer trovärdigt om
att mitt liv förändrats
och att jag åter är på gång
med någonting som 
kommer att ge synbar framgång ...

- Nej! Jag tycker inte synd om mig!
Men blir uppriktigt såväl
ledsen som förbannad
över dels
hur en person 
genom sitt inflytande
och medelst skicklig manipulation
lyckats skapa denna 
för mig synnerligen speciella
artifisciella livssituation ...

... men dels än mer 
besviken och innerligt upprörd
över hur såväl systemet vi lever i
och har att förlita oss på
varit så behjälpliga 
direkt och indirekt
på varje tänkbar nivå
för att aktivt och passivt
bistå denna persons mission
med vad som varit och är
dennes syfte, uppsåt och slutliga mål ...

- Skulle gladeligen
lägga allt som hänt bakom mig
för att kunna gå vidare i mitt liv
och istället fokusera på
att bygga upp en lycklig framtid ...

... men det är lite svårt
när det som hänt och ännu händer
ständigt nya chockvågor sänder
med nytillskott av någonting
bland allt som finns att överraskas av
vilket ej för mitt välmående
bidrar med något gott ...

... vare sig i stort eller smått ...