Jag kommer ihåg dem alla och var gång, om det så har varit glädje eller sorgetid så har där alltid funnits minst en blomma med choklad och ett kort med en hälsning, ett kort jag vet oftast gömdes undan men ändå ett bevis på hans lojalitet och att han stod vid ord ... men inte idag.
Vet inte varför jag tog detta beslut men kanske av stolthet jag skulle visa och ge en pisksnärt i ett sinne så egoistiskt eller kanske för att jag ville inte störa men tanken var nog ändå den första och därav blev mitt val att inte skicka ord, blomma och choklad.
Att hon märkt och förstått finns det inga tvivel om, men den som mått sämst av detta beslut är nog jag själv. Dels för att jag älskar den lilla värme dessa små göranden ger hon, denna min mottagare och dels för lycka i mig själv där jag visar min trofasthet, trygghet och kärlek.. denna handling idag är så långt ifrån mig man kan komma, den skrämmer mig inte men ger en så olustig svart känsla båd i hjärta och sinne.
Hela dagen har jag fått stålsätta mig att inte skriva eller skicka men lika många gånger som jag stålsatt mig, lika många gånger och fler har jag hållit i det slitna så tummade kortet med hon de tre. Sett in i hennes vackra leende ögon när mina tårar, tyngre och fler än vanligt fallit och med hulkande röst sagt -förlåt min älskade. Jag har inte glömt denna namnsdag och kommer aldrig glömma dig då Du är och alltid kommer vara huvudpersonen i mitt sista kapitel. 

vad som blev av honom i hans beslut
blev ett stort tomt intet, ett intet så överfyllt
med
kärlek, längtan och smärtsam sorg
i
en av de tyngsta dagar