I somras så flydde jag från mitt förra boende för att det var ett sånt jävla oväsen på nätterna. Nu bor jag ute i en avkrok långt ute på landet i ett boende som känns som en vistelse inte som ett hem. Det är en uppstressad atmosfär i stugan och det går inte komma till ro. Får höra om tidigare hyresgästers vilda busliv. Tänker på den enorma ansamlingen med flugor i fönstret på toaletten i somras. Flugornas herre heter djävulen och såna tankegångar. Mår inte så bra i känslan av ett provisoriskt boende. Kan inte hyra lägenhet på grund av kronofogden och är därför beroende av kommunen.

Vad gör jag på dagarna? Skriver, klär skåpen i köket med kontaktplast i guld och svart. Pratar med Björn en vän på telefon. Det är väldigt dåliga bussförbindelser. Vintern passerar och och den 7 april sker terrordådet på Drottninggatan i Stockholm när en man kör ihjäl människor med en lastbil. Jag tar inte så väldigt illa vid mig först men i början av maj så börjar jag må mycket dåligt psykiskt, ångest och gränspsykos, trots att jag är medicinerad.
Det blir inläggning på rättspsyk. Jag är tvungen att tjata ihärdigt på läkaren för att bli inlagd i en vecka samt att jag i mitt risiga skick hotar med att bränna ned stugan i Hidingsta, vilket inte landar så bra hos en manlig skötare som jag blir osams med. Den urballade illvaron känns överhuvudtaget absurd. Jag känner inte igen mig själv. Återvänder till stugan som är ett väntrum inte ett hem.

I början av juni skrivs jag ut helt och hållet från rättspsyk. Ett konstigt beslut med tanke på att jag nyligen mått så dåligt och varit inlagd. Min mamma dör. Jag börjar att sova allt sämre med konsekvenserna gränspsykos och utmattning på grund av mitt trötthetssyndrom. Isolerar mig och blir alltmer förbannad på kommunen som struntar i att serva och sköta om stugan. Att bemöta mig med tystnad, nonchalans och arrogans är inte någon bra idé med tanke på alla svek och förödmjukelser som blivit utsatt för i mitt liv. Jag mår sämre och sämre och en stubin brinner. I mitten av juli så dränker jag båda rummen med bensin och tänder på. Det är ett supervulkanutbrott inom mig. Det blir en totalbrand och hela stugan blir förstörd.

Arresten och häktet. Åklagaren säger att jag hade ett hämndmotiv vilket jag förnekar. Idag så förstår jag att branden var just en hämnd. Där i häktet mådde jag inte bra. Tappade min försvarsförmåga, tappade mig själv. Domen blir rättspsykiatrisk vård i Växjö eftersom det är fullbelagt i Örebro. Växjö rättspsyk är ett mörker. Jag är inte så gränspsykotisk när jag anländer men trots det så sätts jag på zyprexa antipsykotisk medicin 20 milligram vilket är det samma som kemisk lobotomi. Vistelsen blir ett helvete bland undermålig personal. Jag är en zombie på en bisarr och surrealistisk avdelning och jag kan inte prata och förklara mitt tillstånd och situation. Jag ligger och dagdrömmer mig bort till ett helt annat slags liv. Skötare som får vredesutbrott utan anledning. En manlig sjuksköterska som helt uppenbart lider av psykiska problem. Ung personal med storhetsvansinne. Efter ett år körs jag till Örebro rättspsyk där det finns en plats ledig.

Från helvetet till paradiset på några timmars bilfärd. I Örebro så är personalen riktiga människor med själ och hjärta som vill någonting gott och konstruktivt. Förutom min läkare som håller mig kvar på den höga dosen zyprexa av någon anledning. Jag mår i alla fall bättre än i Växjö. Mina anhöriga och vänner känner dock inte igen mig på grund av den tunga medicineringen. Att träffa en ny psykiatrisk doktor är som att spela rysk roulette. Ett år till tas ifrån mig. Skaffar ny dator i början av januari 2019 och ber till Gud att om han vill att jag ska skriva så ge mig idéer. Någon dag senare så börjar idéerna till texter flöda. Jag har lite kontakt med den kände författaren Kristian Lundberg på Facebook och han säger till mig att först så får jag ett shysst boende och sen ger jag ut en bok.