Flödet av texter är i full gång men jag skriver inte lika bra som förr på grund av den tunga medicineringen med zyprexa antipsykotiskt.
Avdelning 7 är bra, lugn och harmonisk atmosfär. Jag får en man i 70-årsåldern, Kent, som ny läkare som visar sig vara en obehaglig typ av den gamla skolan. Han säger att vad mycket medicin du äter, precis som att det vore mitt fel. Att träffa en ny psykiatrisk doktor är som att spela rysk roulette. Jag har inte förmåga i mitt övermedicinerade tillstånd att göra motstånd. Han häver också ur sig att jag ska sluta skylla min sjukdom på min omgivning och uppväxtmiljö. Vad fan vet han om min omgivning och uppväxtmiljö. Jag kan ju förstå idag att denne läkare var i stort behov av någon slags seriös hjälp.

Dagarna går på avdelningen i mitt konstiga känslomässigt avstängda tillstånd. Min läkare Dana kommer tillbaka men lägger inte märke till hur jag mår eller kopplar det till den tunga medicineringen med zyprexa. Min nya kontaktperson, en turkisk man, tittar på mig som att jag var ett UFO och mina syskon tycker att jag är konstig. Dagarna består av att skriva, lyssna på musik, se på film och meditation och att tala med någon skötare. En skötare, en kvinna, håller inte måttet och jag tänker att det inte är ett lätt jobb. Månaderna går och i juli börjar jag att må dåligt. Har långt framskridna planer för självmord. Isolerar mig på rummet. En dag i augusti trillar poletten ned för första gången på två år att mitt dåliga mående kanske beror på medicinen zyprexa. Jag lyfter det med läkaren som sänker dosen från 20 till 5 milligram. På några dagar är jag mig själv igen och mår bra. Två meningslösa år är över.

Jag träffar en gammal vän på stan och jag är tillbaka i livet. Tillvaron fortskrider på avdelningen som för mig är ett kloster. På ett stormöte med alla inblandade i min vård deklarerar en kvinnlig socionom att de inte vill ha mig på sjukhuset. Jag anses som för frisk och funktionell. Min gode man ska förhandla med kommunen om ett boende. Jag går med i gruppen Poesirum på Facebook. Jag skriver mycket bättre nu på en mild medicinering. Livet på avdelningen rullar på och jag tycker mycket om skötarna Åsa och Katarina som jag klickar personkemiskt med. Covid bryter ut. I juli cyklar jag och tittar på mitt nya boende som ligger på väster där jag har vuxit upp, en liten stuga på 31 kvadratmeter. Tycker den ser liten ut först.
Kronofogden går in på mitt konto och plockar 87.000 kronor som jag borde fört över till ett annat konto. Örebrobostäder som äger stugan struntar i att reparera och städa. Kommunen går in och fixar städning. En dörr in till värmeaggretatet ser ut som att någon har kastat ägg på den och så ser den ut än idag. Ska skriva brev till VD:n på ÖBO. SLÖBO. Det blir ofta stopp i toaletten också. Min gamla barndomsvän Anders hjälper mig med flytten. Jag köper möbler på blocket och får ta över min storasysters sköna säng. Det känns väldigt skönt att ha ett bra hem. Jag slussas ut från rättspsyk och är där då och då några dagar. Stugan döper jag till Nostromo, rymdskeppet i den första av Alienfilmerna.