... så här på förmiddagen
när alla andra är 
upptagna med allt det där
vi normalt benämner livet ...

Det där livet
vi alltför ofta
tar lite väl mycket för givet ...

Just nu 
känner jag mer
än vad jag annars gör
hur förbannat övergivet
det är
livet
utan dig som är ämnad för mig ...

Vare sig kudden eller täcket
i sig
kan hjälpa till att kompensera
för din närvarande frånvaro
i sängen
när jag till slut måste ge upp
och låta tröttheten få verka
full ut så att jag äntligen lägger mig ...

Men att somna ensam
utan dig vid min sida 
nära, tätt intill 
så där som jag vet
att du så ock 
nära, tätt intill
mig få somna vill ...

... och veta
att när jag vaknar
kommer jag 
mot bättre vetande
att likväl trevande leta
efter dig 
som om vore du ännu kvar ...

... alldeles mellan
dröm och vakenhet 
då jag får så svårt för 
att skilja på 
vad som hör drömmen till
och vad som är
kvardröjande minnen
av det som ej längre är ...

Du fattas mig!

Önskar att du
vore det första jag såg
och fick känna 
nära, tätt intill
när jag vaknar ...

Du som är den dig
som verkligen är ämnad för mig
så som jag jämväl är ämnad för dig ...

... jag vill verkligen dig
så kom visa dig,
låt mig få känna hela din närhet
och att du kommer för att få vara
och förbli tillsammans med mig ...

Är så innerligt trött på
att somna och vakna
här ensam utan dig ...

Närvaron av din frånvaro
skapar en saknad
som ackumuleras
till den grad
att den sedan länge
är bortom det outhärdliga för mig ...