”Jag vill ut på äventyr”, sa den lillasyster jag aldrig haft.

Hon stod i dörröppningen till sovrummet med pippilotterna på sniskan och en sliten, babyblå nallebjörn i ena handen, snorig och rödnäst. Andra handen höll hon på dörrhandtaget och pressade det upp och ner, vilket orsakade ett högst irriterande ljud.

Jag låg i sängen med datorn på magen och hörlurarna på skallen, pumpande någon slags psykedelisk dunkadunka som Spotify hade valt åt mig. Runt nacken hade jag lagt en varm vetekudde i ett fåfängt försök att bota nackspärren som jag vaknat med samma morgon och som förföljt mig hela dagen. Jag var helt enkelt inte på humör.

”Jag orkar inte”, sa jag. ”Det är fredag kväll och jag behöver vila. Du är dessutom förkyld, uppenbarligen.”

”Det skiter jag i”, sa den lillasyster jag aldrig haft och flög upp på sängkanten. Satte sig i skräddarställning med nallen i knät och klappade hunden som sov djupt ovanpå täcket.

Han tycktes inte märka att hon var där, vilket jag fann ytterst märkligt. I vanliga fall flög han som ett jehu ut i hallen vid minsta tecken på annalkande besökare, skällde högt och snurrade runtomkring. Men denna varelse hade tydligen lyckats komma in i rummet helt obemärkt från hans sida, vilket fick mig att fundera över om hon existerade över huvud taget. Eller snarare, på vilka villkor hon existerade.

För existerade gjorde hon helt klart, i någon sorts verklighet. Hon kunde påverka omgivningen omkring sig i viss mån. Röra på dörrhandtaget och sitta på sängen. Men hunden kunde inte registrera hennes närvaro, det kunde bara jag. Fast när hon kliade honom bakom örat viftade han helt tydligt på svansen i sömnen, så kanske såg han henne ändå på något sätt? Kanske befann hon sig på någon sorts drömsekvens som var synlig för mig i vaket tillstånd, men bara i sovande för honom?

”Du tänker för mycket”, sa hon strängt.

”Hur kan du veta det?” sa jag.

”Jag ser det på dig. Du försöker lista ut vem jag är och var jag kommer ifrån, eller hur?”

”Alltså, ja, men…” Jag kände mig lite påkommen, generad. ”Det är väl ändå helt rimliga frågor, är det inte?”

”Nej, inte ett dugg! Det var du själv som tog hit mig, för du skulle ta med mig på äventyr. Och nu när jag är här så ligger du bara och funderar, istället för att sätta igång.”

”Pratar du om den där idén jag fick, eller?” sa jag motvilligt, med en känsla av skam och ånger i kroppen.

”Ja, precis.”

”Men den var ju inte bra.”

”Spelar ingen roll. Upp och hoppa nu. Vi ska ut och resa till fjärran platser, jaga demoner och rädda världen. Det finns ingen tid att förlora.”

Hon reste sig upp ur sängen, gick ut i hallen och hakade loss en lila overall som hängde på en krok under hatthyllan. Längst ner på benen fanns elastiska gummiband som höll fast ett par kängor under sulorna, så att hon bara behövde kliva i overallen och kängorna i ett svep. En liten våg av nostalgi sköljde över mig, när jag mindes hur det kändes att göra så. Jag brukade fantisera om att jag var en astronaut på väg ut i rymden, och overallen var min rymddräkt som skulle skydda mig mot kylan och strålningen där utanför. 

”Kom nu!” sa lillasystern uppfordrande, tog på sig mössa och vantar, stoppade nallebjörnen innanför overallen och drog upp dragkedjan till hakan.

”Men hunden då?” pep jag oroligt.

”Han klarar sig. Du vet, så fort vi kliver ut genom dörren så stannar tiden. Allt vi är med om efter det kanske tar timmar, dagar, veckor, månader eller år för oss. Men här, där vi är just nu, kommer det bara gå en sekund. När den är över kommer allt vara som vanligt igen.”

”Okej. Jag kommer. Vänta en sekund bara.”

*

Några förvirrade minuter senare hade vi lämnat Körfältet och gick längs Krondikesvägen i riktning mot stan. Himlen var svart men gatlyktorna lyste och blänkte i de stora, blaffiga snöflingorna som vräkte ner och lade sig tillrätta ovanpå elskåp och busskurer, klamrade sig fast i björkarnas hängande kvistar och samlades i drivor mellan hus och bilar. Allt såg ut som vanligt förutom att den annars ofta vältrafikerade vägen var helt tom på folk. Inget rörde sig förutom vi.

Vi sade inte mycket, men lillasystern som jag aldrig haft hostade och snörvlade ungefär var tjugonde sekund, och de små ljuden ekade i tystnaden. Hon borde helt klart inte vistas utomhus med den förkylningen, och jag kände mig som en dålig vuxen som lät henne göra det. Men jag var samtidigt väldigt osäker på om det var jag som hade ansvar för henne eller hon som hade ansvar för mig, i denna märkliga tidsficka som vi nu klivit in i.

Under den korta tiden vi hunnit umgås hade hon utan tvekan varit den drivande kraften och jag hade följt hennes direktiv utan att egentligen ifrågasätta hennes bevekelsegrunder över huvud taget, vilket ändå kändes helt naturligt på något sätt. Jag visste ju ingenting om någonting i denna absurda situation, så vem var jag att diktera villkoren?

”Får jag fråga vart vi är på väg?” sa jag till slut, för att åtminstone låtsas att jag hyste någon sorts respekt för mitt liv och framtida öde.

”Till Stortorget”, svarade hon helt odramatiskt och utan att vidareutveckla, som om det var den mest självklara saken i världen.

”Jaha. Och vad ska vi göra där?”

”Vi ska träffa Agneta.”

”Vem är det?”

”Det borde väl du veta. Det var ju du som hittade på henne precis nu.”

Jag visste inte vad jag skulle svara. Först blev jag lite paff och kände för att protestera, men sedan fick jag plötsligt upp en bild för min inre syn, klar som en spegelbild. Och sannerligen, där var hon, kvinnan som jag nyss hade hittat på utan att ens vara medveten om att jag gjorde det.

Agneta. Hennes hår var ljusblont, på gränsen till vitt, axellångt och flygigt. Hennes ögon var små och blå och plirande ovanför en gullig potatisnäsa och en smal mun. Hon såg ut och förde sig som en sådan där kvinna som jobbat som undersköterska inom äldrevården hela livet. Gjort tunga lyft, bäddat rent i sängar och sprungit genom långa korridorer, hela tiden skämtande och skrattande, tills kroppen och sinnet blivit helt otroligt starka och tåliga.

Men hon var inte undersköterska, hon var äventyrare. Det såg man på kläderna, som var av oljefläckat brunt läder och satt ihop med tjocka remmar och var slitna på knän och armbågar, efter otaliga fajter och farliga expeditioner i vildmarken.

”Jaså, den Agneta”, sa jag och kände mig plötsligt lite ivrig, såg fram emot att träffa henne. ”Ska vi åka med hennes luftballong?”

”Alldeles riktigt”, sa lillasystern och nickade gillande mot mig.

*

Vi svängde vänster vid Fyrvallaknuten och sneddade över Campus. De gamla ljusgula militärbyggnaderna tornade upp sig omkring oss med sina kalla stentrappor och rader av höga fönster. I vissa av dem lyste det fortfarande, men det syntes ingen aktivitet någonstans. Gångvägen låg översnöad framför oss och bakom oss radade våra fotspår upp sig, ensamma i den totala stillheten.

”Kan du inte berätta lite om den där idén du fick”, sa lillasystern och snörvlade till för hundrasjuttioåttonde gången.

Jag rycktes ur mina egna tankar, hade gått och funderat på Agneta och luftballongen. Hur jag visste att hon hade en luftballong övergick mitt förstånd, och att vi tydligen skulle åka med den mitt i vintern, på kvällen när det var kolmörkt och snöade ute, det kändes inte genomtänkt. Men jag hann inte komma fram till någon rimlig ursäkt för detta våghalsade beslut, för lillasystern ryckte mig i ärmen och gnällde:

”Jenny. Hallå. Berätta.”

Jag skruvade på mig.

”Det finns inte så mycket att berätta. Jag vet inte ens om man kan kalla det för en idé, om jag ska vara helt ärlig. Det var väldigt vagt alltihop.”’

”Så himla vagt kan det ju inte ha varit. Det fick ju mig att dyka upp här. Agneta också. Något bra måste du ha tänkt.”

Jag ansträngde mig för att ens minnas vad det var jag hade tänkt. Det var några veckor sedan, under en hundpromenad. Jag gick och stirrade ner i marken, satt fast i en negativ tankeloop om hur dålig och värdelös jag var, när det plötsligt släppte. Luftrören vidgades, axlarna slappnade av, jag kunde andas och se klart igen. Jag visste inte exakt hur jag hade burit mig åt för att få det att hända, så jag sjönk ner i mig själv för att undersöka mekanismerna i mitt eget psyke, och då kom den. Idén.

”Jag tänkte väl att jag ville försöka skriva ett äventyr om psyket, eller något sådant. De olika sakerna som händer där. Göra om dem till verkliga miljöer och fysiska ting, varelser. Ungefär så.”

”Lite som i ’Inside out’?”

”Ja, det var väl det jag insåg till slut, att det redan blivit gjort i de filmerna. Långt mycket bättre än jag skulle kunna göra, dessutom.”

”Det vet du väl inte innan du har provat”, sa lillasystern, lite sådär lillgammalt och snusförnuftigt.

”Nej, men det kändes inte tillräckligt spännande för att jag skulle försöka. Så jag släppte det, bara.”

”Och det var därför jag kom hit. För att få igång dig. Du ger upp för lätt. Här ska vi in.”

Vi hade gått förbi Busstorget och kommit in på Storgatan, utan att jag lagt särskilt mycket uppmärksamhet på vägen vi gick. Nu stod vi under den lysande, rosa skylten till Hemmakväll. Lillasystern ryckte upp dörren och klev över tröskeln, gick genom den folktomma förbutiken bort mot hyllorna med lösviktsgodis och plockade på sig en stor papperspåse ur högen. Helt ogenerat.

”Färdkost”, förklarade hon och stack en slev djupt ner i burken med röda ferarribilar.

*

Ballongen hängde och dinglade mitt över Stortorget, belyst från sidorna av ljuset från butiker och julpyntet runtomkring, och underifrån av det varma, orangea skenet från lågan som brann ovanför korgen och fyllde ballongen med gas. Tyget var målat i en mängd olika nyanser av lila, turkost och rosa och spräckligt av vita stjärnor, som en galax. Den ryckte i sina fästen och krängde fram och tillbaka, som vore den less på att hållas nere, ivrig att lyfta mot skyn.

Agneta höll på att lasta korgen full med väskor, lådor och säckar av olika slag. Hon bar en stor, lång vargpäls över läderkläderna och andedräkten ångade ur munnen på henne. När hon fick syn på oss avbröt hon genast lastandet och kom emot oss med långa kliv och utsträckta armar.

”Nissa!” utbrast hon och jag tänkte att vad skönt, nu fick lillasystern ett riktigt namn också. ”Vad stor du har blivit, får jag känna på dig?” Hon stack sina lovikkavantebeklädda händer i armhålorna på Nissa och svängde henne runt, runt i luften. ”Åh herregud, du väger ju flera hundra kilo minst! Hur mycket godis har du käkat egentligen sedan sist?”

Nissa fnittrade förtjust, sträckte ut magen och gav den några stolta klappar ovanpå overallen.

”Inte mycket nog”, sa hon och sträckte fram godispåsen. ”Jag ska äta det här också.”

”Tror du ja”, sa Agneta och ryckte åt sig påsen. ”Den tar jag hand om, så det så.”

Det uppstod ett litet vänligt slagsmål dem emellan som slutade med att Nissa fick tillbaka godispåsen mot att hon bjöd Agneta på några Daimbitar, som hon stoppade i fickan för framtida behov. Under tiden stod jag tyst och betraktade dem, dessa varelser som tydligen var mina skapelser men som ändå levde helt egna liv. Jag hade liksom inget inflytande över dem på något sätt alls, tvärtom kände jag mig som en överflödig utböling, en statist som råkat vandra in på fel inspelning.

”Så det här är alltså Jenny”, sa Agneta efter en stund och tog min osäkra hand i ett stadigt grepp. ”Trevligt att råkas.”

”Vi ska ut på äventyr tillsammans”, sa Nissa.

”Ja, jag hörde det, det var därför jag tog mitt pick och pack och flög hit ögonaböj. Alla äventyrare behöver en kartläsare, åtminstone i början. Jag känner alla platser i denna gudsförgätna del av multiversum. Vilket är ganska imponerande om jag får säga det själv, med tanke på att de ständigt flyttas runt, förändras, försvinner och återuppstår i en enda röra. Så vad säger du, får jag jobbet?”

Hon såg på mig med sprudlande, hoppfull blick.

”Ja, såklart”, sa jag utan att egentligen veta vad jag sa ja till.

”Kanon! Då föreslår jag att vi ger oss av på en gång. Första anhalt: Grottan. Det är viktigt med en trygg och säker bas att utgå från när man ska på äventyr.”