Sjunker ner.
Sakta.
I snödun.
Hon log.
Mot mig.
Jag tvekade.
Tvekade ännu mer.
Men log osäkert.
Tillbaka.
Vem kunde ana då.
Den tysta.
Försiktighet.
Rädslan.
Skulle övergå.
Till tillit.
Till livet.
Bara rösten.
Den sammetslena rösten.
Skapar lyckorus.
När en del av verkligheten.
Bildar lotusblad.
Natten så oförstörd.
Som hon.
Som jag.
Innan syrsans melodiösa poesi.
Bildar daggdroppar på rosenknopp.
Jag blundar.
Blundar ännu.
Tills jag kan ta in.
Diktens vita marmor.
Som en staty.
En avbild av mig själv.
Tyst.
Men inte längre vingklippt.
Snarare på väg.
Någonstans.
Mina sorgsna fjädrar.
Ändå lyfter.
Om jag vill.
Om jag vågar.
Flyga.