ensam längs mörka gator
ljusa stjärnor i husens gluggar.

jag förs sakta framåt —
osynliga trådar drar i mig,
hårdare och hårdare.

snart springer jag, lyfter, svävar med fåglarna på den mörka himlen.
små bitar lossnar; jag fragmenteras
tills inga bitar finns kvar.

bara ett eko av mitt sista skratt —
ihåligt.