Hon gick.
Hörlurar på.

Låten fastnade i bröstet,
men hon sjöng den ändå
först tyst,
sen högre,
sen med hela själen.

“Hur känns det att bli bortglömd så snabbt?”
viskade hon.
“Att vara 1,3,5 ansikten?”

Hon stod i sin sanning.
Rättvisa i handen.

Skuggan fick svettas
inte för att hon var bortglömd,
utan för att skuggan rann ur rummet
och hon stod kvar.

“Men de glömde ju dig?”
frågar vinden.

Hon ler.
Mjukt.
Farligt.

Nej.
Det var de som blev bortglömda.

Månsjälar glöms aldrig.
De är sanningen.

Enough is enough.