Jag satt vid ett bord på en utomhusservering
och sippade då och då på ett glas kallt, ty det
var en sådan där rätt het och rätt molnfri himmel även.
Litet som kvavt med lätt stillastående luft,

med någon svalkande bris stundom. Efter
någon stund, 42 minuter och tolv sekunder,
satte sig en herre på kanske en trettiotvå år och något
längre än mig samt en annan gosse,

på kanske en tjugotvå år. Det hälsade på varandra
så jag förstod att den ene var Frank Andersson och
den andre sade sig heta Valdemar Andersson.
Jag kom för mig med att skruva

en smula på mig, inte så det hördes precis, men det
var ju för mig själv jag ville vara då. I alla fall så kom
det en fluga och surrade en stund vid mitt bord och
sedan flög den vidare

till deras bord, jag hörde det på surret, biss biss.
I alla fall så talade de med varandra, det vill säga
att Valdemar yttrade sig och berättade för Frank
att det inte fanns någon gud,

ingen himmel och inget paradis. Frank undrade hur
Valdemar kunde vara så säker på det. Han berättade
då att det skulle visa sig när Frank dog, att Valdemar
hade rätt, eftersom det då bara

skulle svartna för ögonen på Frank. Inte blir som en
suddig film i färg, som när man somnar och drömmen
slutligen tar vid med att visa upp en sådan där klart
märklig verklighet.

Som tur var för mig, fördes resten av samtalet på en
Italienska, så som den talas i trakten av Neapel och
inte alls då som i trakterna av Livorno. Jag håller inte
ens på något italienskt fotbollslag.

Utan på ett som svenskt i division tre, Armbåga AIK.
Hur det kunde gå för dem nu när jag befann mig på
semester i huvudstaden och inte hemma i Armbåga,
det vete fåglarna.

Men de kunde ju knappast räkna med att jag skulle
vara där och som högljutt heja på dem under varje
match heller. De brukade träna mot B-laget som låg
i division fyra, och 'mitt' lag

låg alltså i division tre. Så de kan träna mot varandra
alltså och spela litet på 'en höft' så där. Fast de borde
ju visa sig från sin bästa sida, kan en ju tycka, för att
inte behöva förlora mot ett den

dagen då vinnande lag. Fast det finns ju oavgjort även,
som tur är. Efter en bra stund började de prata svenska
med varandra igen, morsade på varandra igen och reste
sig som för att gå.

Så såg jag att jag måste ha varit borta i mina egna tankar,
för de röster jag hörde var från tvenne kvinnor och de
kunde ju inte gärna vara två män som båda hette Andersson
i efternamn och Frank eller Valdemar.