Jag fyller mina lungor utav luft,
för att tala... för att basunera ut,
vem jag nu är.

Men allt som kommer ut, är rök.

Rök från det damm som jag samlat
under min långa tystnad,
Utav att tala med mig själv.

Rök, som bildar en tjock dimma
i en labyrint som JAG redan löst...

Men som håller mig kvar i en tidskapsel,
där jag fortfarande var en vilsen
och sorgsen vagabond.

Kanske frustar jag nu, som en gammal
bortglömd Mustang, ut en svart rök.

Som en nödvändighet för att få mitt maskineri rent igen.

Men i andras öron, är jag... fortfarande jag,
med samma vokabulär som då.

En röst, som lovade öppna landskap.
Men där jag fastnade i en verkstad,
med verktyg jag inte kunde hantera.

Kanske... denna gång... när motorn startar
och röken lagt sig...

Kommer våra samtal flöda fritt igen
på livets väg. Tillsammans mot öppna landskap.

Och om något går sönder?
Då är man välkommen in till verkstaden.