Det var inte mörkret.
Det svarta, svarta mörkret.
Det var inte kylan,
den kalla, kalla kylan,

som höll honom vaken,
höll honom vaksam.
Det var inte tynandet av elden,
det var det att han var ensam.

Maran låg i vakt,
redo när han slöt ögonen.
Hon tog honom varje natt,
han var ett skal av en man.

Så han eldade elden.
Han blev vän med mörkret.
Han vänjde sig vid kylan,
allt för att inte möta henne.

Och längtade efter en natt
då han inte var själv.
Att slåss mot demoner
som han tillverkat själv.

Så fick det fortgå,
år efter år.
Aldrig blev han fri
från marans sår.

Tills den dagen kom,
då han fick en son.
En att hålla honom sällskap
i mardrömmarnas tyfon.

Sonen sov så gott.
Hans far var så stolt.
Varje natt höll han vakt
mot marans makt.

Sömnlös gick han genom livet,
men sonen vaknade varje morgon.
Då var det som om natten
aldrig hänt honom.

De fick en rutin.
Pappa höll elden vaken.
Sonen lät pappa sova
långt in på dagen.

Och de pusslade så
att båda hade råd
att aldrig Maran möta,
ensamma och trötta.