Solen är inte tillräcklig längre
når inte in till huden eftersom hösten gör strålarna mjölkdimmiga och eftersom det lilla ljus som finns fastnat i dammet på fönsterrutorna och jag ångrar mig, jag ångrar mig, jag ångrar mig. Jag vill tillbaka till juni och se mer noga på de blommorna som blommade medan de blommade.

Jag vill inte vinter, jag vill inte de frysta vattenpölarna. Jag vill att det ska fortsätta vara sant att det går att lägga sig ner var som helst utan att dö.

Det gula som försvunnit ur solen lever vidare en stund i kantarellerna, taggsvamparna och trumpetsvamparna och alla har en karta i mobilen att skriva in sina koordinater i.

Jag har aldrig varit en sån person som gör vad jag kan, allt jag kan, för andra. Jag önskar ofta att jag var annorlunda och det är väl i alla fall något om något som kan visa på att det åtminstone finns något gott i mig. Något. Nere i fötterna. Som det gula på citronslemskivlingen. Ungefär. Slem i toppen. Skala av, skala av.