Vad skulle jag säga till henne,
hon som var jag, som var hon
för bara en evighet sen?

Brinn lagom, ma chérie,
brinn lagom.

Hon skulle titta upp med höjda bryn,
hunger i blicken, vill ta dem alla,
svälja världen som om den vore hennes.
En gång var den min.
Det kliar. Allt har sin tid.

Brinn lagom, ma chérie,
brinn lagom.

Hon vill springa nedför backar i medvind,
känna det gyllene håret piska ryggen,
skrika åt allt ont att försvinna.
Och hon vill brinna, herregud,
hon vill brinna.

Jag skulle sucka, moderligt djupt,
smeka hennes varma kind,
se djupt i hennes ögon,
de två virvelvindarna
av blåaste himmel och grönaste regnskog
möts av mina, trötta och grå.

Brinn lagom, ma chérie,
brinn lagom.

Finn ett hygge för din glöd
där vinden inte kväver den.
Brinn uppåt, inte utåt,
brinn taktiskt, intellektuellt,
för att hålla, inte för att skålla.

Hennes läppar darrar, rynkan i pannan växer.
Knytnäven viker sig inåt.
Hon tänker aldrig bli som jag - bitter och besviken.
Nej. Hon ska bli mäktig. Osårbar. Bäst i världen.
Och hon ska skrika åt allt ont att försvinna!
Och hon ska brinna, herregud,
vad hon ska brinna!

Jag sväljer en tår med ett krystat leende,
öppnar mina armar och håller om henne,
drar in hennes doft av vanilj och oskuld.
Som socker i vatten löses hon upp
och absorberas in i mitt bröst.

Jag står kvar, armarna om mina bara axlar,
vaggar stillsamt med vinden som leker
i mitt gyllene hår,
och viskar:

Brinn lagom, ma chérie,
brinn lagom.