Förbannar dig, du svarta tyngd
Vad fan gör du här? Igen?
Jag trodde jag förkastat dig, långt in i förrådet.
Där du inte längre kunde skada mig.
Men nu är du här igen, sliter och river i min själ
Tvingar mig ned i fosterställning, river sönder allt det jag är.
Naglarna gör blodiga revir utan och innan.
Min röst så hes efter ångestens fasoskri.
Värdelösheten är allt jag har och allt jag är.
Ej mer människa - bara avskräde.
Så låt mig då slippa detta elände.
Världen vore en bättre plats utan denna trasa av människa.
Den svarta dagen har inget slut