Känslan av utpressning är stark och bara du tänker på
utpressning, så vill eller uppskattar du inte om du själv
skulle bli utsatt för det. Oavsett om du är anhängare av
en tro eller övertygelse

så bygger själv tron och övertygelsen på just utpressning.
Visst är väl det en sak och tanke att som fundera över?
Att säga sig vara religiös eller att ha en tro på kommunismen
bara för att ta ett exempel,

så är det skillnad på att vara fanatisk eller inte. Här tar jag
upp fanatism. Den som bär på en fanatisk tro eller övertygelse,
den har den märkliga övertygelsen att 'den som inte tycker
som jag, måste dö'.

För om den får 'ordet' och berättar om sitt sätt att se på saken
och till slut får frågan 'vad gör ni då med den som inte tycker
som du?' Och svaret blir ofta eller alltid 'Den dödar vi' eller
'den skjuter vi'

eller på annat sätt 'tar av daga'. Problemet med att vara politisk
fanatiker är då att 'det som till alla lycka bär', inte gärna kan
göra det, om det är till allas bästa', om man samtidigt är dömd
redan på förhand att dö.

På ett liknande sätt är det med en religiös fanatism. Dels att de
påstår att 'gud är kärlek' eller 'gud är lycka'. Och samtidigt om
den bli tillfrågad och den som inte har din tro, vad gör ni med
den? Den dödar vi!

Hur går det ihop? Som jag har förstått saken så måste det han
dla om ren utpressning. Om en människa inte påstår att den är
en anhängare så måste den dör. Men om den människan påstår
sig vara anhängare, ja då får den leva.

Slutsats... vill du påstå att du är anhängare eller inte?
Det vill säga, vill du leva eller dö?

Det märkliga med saken är att det finns de vilka kan bära på
en religiös eller politisk övertygelse och tro, utan att samtidigt
vara fanatiker. Dessa människor bär inte på känslan och
tanken att

'den som inte tycker som jag, är dömd att dö'.
Samtidigt är förstås alla 'dömda att dö',
åtminstone från jordelivet, eftersom det finns 'gravplatser'
som brukar kunna 'berätta om saken'.

Allt som lever är dömt att dö. Det är okej, det är så livet är.
Människorna vet om det, de flesta i alla fall.
Bara att en del av dem 'inte vill dö', då deras timma är slagen...
även det är väl en sådan där tanke och känsla som är ok?

Att envar människa har 'samma rätt' att tro och tycka och känna,
just som de gör. Bara att de som 'inte tänkt vidare på saken',
bär på övertygelsen om att 'de som inte tycker som jag, är emot'.
'Den som inte är med är emot'.

Det finns filmer med skämtaren och komikern Buster Keaton,
där han råkar befinna sig 'i fel läger' och tycker 'något annat',
än de som 'tycker som de gör'. Och om vad som händer då.
Vad tänker du själv?




(Texten är mest till för den som tycker som jag, den som inte
tycker som jag och de som vinglar hit och dit i sina åsikter)